Där Chiles fastland slutar och havet tar vid i form av djupa fjordar och majestätiska glaciärer ligger landets största ö i en alldeles egen värld. Den här avskärmade ögruppen ligger 110 mil söder om Santiago. Inga broar förbinder Chiloé med fastlandet, och kulturen och naturen på öarna är helt unika för landet.

I likhet med de flesta andra som besöker Chiloé var jag intresserad av de unika båtliknande kyrkorna och uråldriga regnskogarna. Men ibland leder våra resor oss till överraskande upptäckter. Under mina vandringar till forsande vattenfall såg jag inte bara inhemska fågelarten, utan upptäckte att mina steg ackompanjerades av berättelser om märkliga sagolika varelser. Hur märkliga? Tja, till att börja med har vi Camahueto, en korsning mellan en tjur, enhörning och säl som lever i underjorden och vars favoriträtt är människor.

Det tog inte lång tid efter ankomsten i Castro, den största staden och viktigaste hamnen på Chiloés Isla Grande, förrän jag insåg att jag var i gott sällskap. Knappt har man hunnit börja prata med lokalbefolkningen så styrs samtalet över på de mytiska varelserna. Sägner och folktro är en levande del av den lokala kulturen här. Försök fråga en öbo var du kan prova på lokala specialiteter som cochayuyo (en typ av ätbara alger) och du kommer att få mer information om ormar med tupphuvuden än restaurangrekommendationer.

Jag var på väg att besöka Castros berömda pålhus när jag för första gången hörde talas om Caleuche, ett mytomspunnet spökskepp som glider runt bland öarna och lockar sjömän i fördärvet. ”Håll dig borta från stranden, särskilt efter solnedgången.” Det är vad jag får höra.

Varningen är inte enbart sprungen ur en myt utan kan vara ett eko av gamla minnen. På Chiloé bor en blandning av urfolken Huilliche och Chono. De är ättlingar till de spanska kolonisatörerna som flydde från självständighetskämparna i Chile, och de tar sina sägner på stort allvar.

Isla Grande är centrum för turismen i regionen tack vare många hotell och butiker i Castro. Stadens färgglada palafitos och traditionella marknader är populära turistattraktioner – och det med rätta. Men om du vill få en bättre bild av Chiloé måste du segla längs de undangömda vikarna och sunden. Det är bland de mindre öarna du hittar otroligt vackra landskap och charmiga lokalsamhällen.

Vi beger oss till Isla Mechuque, en av fler än 30 öar i ögruppen. Nordöst om Castro övergår bebyggelsen i svarta sandstränder, branta klippor och avlägsna fiskebyar. Jag stiger av fartyget och vandrar längs stadens färgglada gator. Jag brukar alltid gå vilse, men Mechuque är så litet att jag inte villar bort mig. Istället har jag tid att fördjupa mig i öns förflutna på Museo Don Checo, ett pålhus som omvandlats till ett lokalt museum.

Tillbaka ombord var det dags att ta fram kikaren och kameran. Normalt sett skulle jag hålla utkik efter sydamerikanska pälssälar och svarthalsade svanar. Men Chiloés magi vägrar släppa taget, så istället spanar jag efter mer fantastiska varelser som den skräckinjagande Cuchivilu, en monsterliknande fisk med grisansikte, och Millalobo, en stilig man med fiskstjärt och vargansikte. Och när vi seglar genom Stilla havets kalla vatten hoppas jag att nästa djurart jag ser är det förtrollande havsväsen fartygets kapten berättade om.

Men min nyfunna kunskap om de skrämmande monstren under havets yta bestämde jag mig för att utforska öns inre områden. Första stoppet: ett besök till ett antal imponerande kyrkor som liknar båtar.

De lokala hantverkarna har havet i blodet och vet hur man bygger fartyg som håller. Och nu är de katolska kyrkorna, som ser ut som upp- och nervända träskrov, ett klassiskt inslag i Chiloés kultur och landskap – precis som det fruktade spökskeppet Caleuche.

Efter kyrkobesöken är det dags att söka lite grönare miljöer, och jag vet precis var vi kan hitta dem. Några dagar tidigare hörde jag talas om det naturvårdsarbete som utförs av Elena Bochetti, en lokal naturvän och skogsentusiast.

Hennes namn förde mig till lederna kring Lago Huillinco, den största sjön i Chiloé. På en vandring med kristallklara vattenfall, fluorescerande lavar och uråldriga ormbunkar hoppades vi få se några av de djur som öarna är kända för.

I flera timmar vandrade vi i den frodiga regnskogen och letade efter patagonienugglor, darwinräv och sydlig pudu, en av världens minsta hjortarter.

Den här gången varken ser eller hör vi dem, men vi vet att de finns här i Chiloé. Och de är här för att stanna.