Man tror att de första människorna som bosatte sig i Nordamerika var paleolitiska jägare och samlare som anlände från norra Asien. Vid denna tidpunkt var en stor del av jordens vatten lagrat i glaciäris, och området som i dag utgör Berings sund var på den här tiden en landbrygga mellan nordöstra Sibirien och västra Alaska. Det gjorde det möjligt för däggdjur att ströva fritt mellan de två kontinenterna, och paleoindianerna kunde ta sig över till Alaska.

Tack vare begränsade mängder snö i Alaska kunde tidiga befolkningsgrupper leva här, men ytterligare migration var omöjlig på grund av Laurentide-inlandsisen, som täckte merparten av norra Nordamerika vid tidpunkten. Det kom att dröja tusentals år innan inlandsisen började smälta och passager i isen gjorde det möjligt att röra sig österut och söderut. Människorna som migrerade blev förfäder till ursprungsbefolkningarna i Nord- och Sydamerika. Inuiterna kom senare och bosatte sig till stor del på den arktiska delen av Nordamerika och Grönland.

Arvet efter de första människorna som korsade Beringlandbryggan verkar dock ha dött ut eftersom det inte längre förekommer bland dagens urfolk. Den tidigaste kultur som hittats i arktiska Nordamerika är således paleoinuiterna, som var utspridda över hela Arktis, från Tjuktjerhalvön i det nutida Ryssland till hela norra Nordamerika och vidare till Grönland.

Paleoinuiterna anses ha migrerat österut från nordöstra Sibirien för omkring 5 500 år sedan och med tiden bosatt sig i områden från Alaska hela vägen till Grönland. De var skickliga jägare och vissa grupper använde hundar i jakten.

Åsikterna går visserligen isär, men kulturen som fanns innan Dorsetkulturen tros ha existerat för 4 200 till 2 500 år sedan. Dessa folk levde framför allt i vad som i dag är den kanadensiska delen av östra Arktis. De levde i ovala tält gjorda av hudar under sommarmånaderna och i hus av snö eller tält som förstärkts med snö under vintern. Som komplement till den mat som fisket gav jagade de också marina och landlevande däggdjur med lans och pilbåge.

Namnet kommer från Cape Dorset i Nunavut där de första bevisen för deras existens hittades. Dorset-kulturen existerade från 2500 till mellan 500 och 1000 år sedan. De levde i ett stort område som inkluderade Baffinön, stora delar av de östra delarna av arktiska Kanada och till och med nordvästra Grönland. Utifrån sofistikerade ristningar som hittats i dessa områden tros de ha varit ett konstnärligt folk. De slutade använda pil och båge och började i stället producera harpuner med trekantiga spetsar av sten för att jaga säl, valross och narval.

Thulekulturen existerade mellan 2200 och 400 år sedan och efterträdde Dorset-kulturen. Biologiska, kulturella och lingvistiska fynd visar tydligt att de är direkta förfäder till alla nutida inuiter. Deras jaktfärdigheter utvecklades och kom att involvera hundslädar, kajaker och större båtar klädda med hudar. De använde också avancerad harpunteknik för att kunna jaga jättar som grönlandsvalar.

Thulefolket bodde i tält tillverkade av hudar och valben och även i hus som var delvis nedgrävda under jord och byggda med samma material. Arkeologiska lämningar från Thulefolkets byggnader har hittats över hela Arktis och inkluderar tältcirklar, platser för förvaring av mat, kajakställningar, jaktutrustning och rävfällor.

Inuiterna lever huvudsakligen i mindre samhällen i de arktiska regionerna i Nordamerika och Grönland. Även om de har tillgång till moderna bekvämligheter som tv och internet lever de fortfarande sina liv i symbios med naturen och havet. Deras nomadiska traditioner som jägare och samlare tog sin början för mer än 5 000 år sedan.

Dagens inuiter lever fortfarande i harmoni med det arktiska klimatet. Fiske och olika typer av jakt utgör en central del av deras kultur. Mat och andra förnödenheter är generellt dyra och svårlagrade i Arktis, och det råder ofta brist på dem. Tillgången på mat är ett stort problem för inuiterna, vilket är en av anledningarna till att jakten är så viktig för dem även i dag, och att man alltid tar till vara på hela djuret.

Att dela med sig är också en viktig del av inuiternas kultur. En val kan delas upp mellan alla hushåll i ett samhälle och ge invånarna näringsrik mat i upp till två år. Djurhudar används ofta som sängkläder och vinterkläder. Senor används för tillverkning av slädar och av horn snidar man skulpturer. Den inuitiska konsten är världsberömd för sin skönhet och elegans, och utgör en viktig inkomstkälla för vissa samhällen.

Inuiterna är ett stolt folk. De och deras förfäder har åstadkommit en av mänsklighetens mest imponerande bedrifter – att bo och leva i Arktis.