”Vi passerade Liston Island och Sutton Island och löpte ut vid Dolphin and Union-sundet. Lättnaden över att ha klarat den sista svåra öppningen i Nordvästpassagen var obeskrivlig”, skriver upptäcktsresanden och polarforskaren Roald Amundsen i sina anteckningar från 21 augusti 1905. Klädd i sälskinn blickar Amundsen ut över öppet hav. Tre år i isen försvinner sakta bakom honom. Tre legendariska år genom passagen mellan Kanadas arktiska öar. Tre magiska, kalla, utforskande, äventyrliga – och inte sällan farliga – år ombord på expeditionsfartyget Gjøa.

Norra ishavet finns fortfarande kvar. Inuiternas hem. Djurlivet, fåglarna och de rika haven. Bukten där äventyrarna gick i land och tillbringade vintern. Det istäckta landskapet där de fångade sälar och lärde sig att bygga igloor. Varför inte ge dig ut på en egen resa?

Nyfikenhet och mystik

Nordvästpassagen är sjövägen från Atlanten till Stilla havet. Den löper via Kanadas arktiska öar i norr och är utan tvekan den kortaste farled som förbinder öst och väst. Den är cirka 1 931 mil kortare än vägen runt Kap Horn och cirka 1 126 mil kortare än vägen genom Panamakanalen.

Nordvästpassagen för tankarna till upptäcktsresande, äventyrare, polarforskare – och kyla. Den symboliserar mystik, hopp, nyfikenhet och beslutsamhet. Liv och död. Fartyg och människor har försvunnit, och länge var passagen endast en teori bland forskare och sjöfarare. En föreställning om en enklare väg. Men ingen kunde vara säker. Många av områdena i norr fanns inte utmärkta på dåtidens kartor. I dag vet vi att de gamla sjöfararna hade rätt. I dag vet vi var det finns land, öar och is. I dag vet vi att Nordvästpassagen existerar.

”Att segla runt det nordamerikanska fastlandet har utan tvekan varit det uppdrag under polarforskningens historia åt vilken mänskligheten har ägnat mest kraft”, sa Amundsen efter Gjøaexpeditionen.

John Cabot var den första som försökte. Året var 1497, och expeditionen var den första av många. Sökandet efter den mytomspunna passagen går tillbaka ända till renässansen, reformationen, koloniseringstiden, de engelska inbördeskrigen, franska revolutionen och vidare in i modern tid. Amundsen hade rätt: Arktis var som en magnet. 

MS Fram

En resa med Hurtigruten Expeditions genom Nordvästpassagen är en resa i historiska vatten. Vi besöker många av de platser som upptäckarna såg. Vi kommer att få se vitvalar, vildrenar, sälar och isbjörnar. Vi får uppleva den vackra kontrasten mellan det storslagna arktiska landskapet och de små färgstarka inuitsamhällena. Vi ankrar MS Fram och fortsätter i mindre båtar in mot land. Precis som upptäckarna gjorde.

Den store Nansen 

Roald Amundsen gick i Fridtjof Nansens fotspår och blev en av Norges mest framträdande äventyrare. Redan i unga år bestämde han sig för att bli polarforskare, och när Nansen och hans fem kompanjoner återvände till Norge efter att ha korsat Grönland på skidor 1888–1889 var Amundsen 17 år. En folkmassa på över 60 000 personer, däribland Amundsen själv, kom för att ta emot och hylla äventyrarna. Folk var mycket entusiastiska.

Fyra år senare satte Nansen kurs mot en ny destination. Han skulle komma att bli den första som nådde Nordpolen, den här gången med fartyget Fram. Då var Amundsen bara 20 år och för ung för att följa med på expeditionen. Under de år som följer arbetar han därför hårt för att en dag vara tillräckligt stark för att ge sig ut på en egen expedition. Han lägger medicinstudierna på hyllan, tar jobb som andrestyrman på expeditionsfartyget Belgica och genomför sin första Antarktisexpedition mellan 1897 och 1899. Och hela tiden är Nordvästpassagen hans egentliga mål. 

Vändpunkten

Ett dramatiskt kapitel i polarforskningens historia tar vid. Den 19 maj 1845 kastar de två engelska fartygen HMS Terror och HMS Erebus loss från hamnen i London. Tiotusentals åskådare vinkar av sjöfararna, som leds av John Franklin. Fartygen är förstärkta med extra barlast och järn i bogen. Kapten Franklin och hans besättning ska komma att segla i tre år, och fartygen sägs ha varit så fullastade med böcker och proviant att till och med de många butikerna i London stod sig slätt i jämförelse. Det går ett år. Två år. Och tre år. Ingen hör något från fartygen. I London växer oron, och en rad räddningsoperationer sjösätts. Under åren som följer, fram till 1869, ger sig hela 26 fartyg ut i hopp om att hitta dem. Detta leder till att nya områden och öar upptäcks i polarvattnen. I dag vet vi vad som hände med Franklins expedition. Fartyget var så stort och tungt att det fastnade i packisen och sjönk. Den 126 man stora besättningen dog av köld, svält och sjukdomar.

Trots flera räddningsoperationer förblir Nordvästpassagen ett mysterium. ”Polarfiaskot”, kallar engelska tidningar det hela. Folk börjar tvivla på om det över huvud taget är möjligt att segla genom passagen. 

Forskning

Men Amundsen brydde sig inte om tidningsrubrikerna. Istället läste han vetenskapliga redogörelser och rapporter från norra Kanada. Han hade en stark känsla av att Nordvästpassagen skulle bli hans genombrott och väg in i historieböckerna.

Den 25 augusti 1903 förbereder han expeditionsfartyget Gjøa för dess stundande färd. I besättningen har han med sig Godfred Hansen, Gustav Wiik, Helmer Hansen, Anton Lund, Peder Ristvedt och Adolf Henrik Lindstrøm. Gjøa är ursprungligen en fiskebåt som byggts om för att användas vid säljakt och polarexpeditioner. Hon är mycket mindre än Franklins tunga och fullastade fartyg och klyver vågorna elegant. Varje kväll skriver Amundsen i sin dagbok. Med Helmer Hansen i mastkorgen färdas Gjøa in i Raesundet, öster om King Williams land, där besättningen ska komma att stanna i 23 långa månader. Många tror att Amundsen ganska enkelt hade kunnat navigera Gjøa genom passagen under en enda årstid. Men Gjøaexpeditionen genomfördes även av vetenskapliga skäl: Amundsen ville visa att den magnetiska nordpolen flyttade sig över tid, vilket han också gjorde. 

Inuiternas land 

Under två långa vintrar lärde Amundsen och hans besättning känna ursprungsbefolkningen, inuiterna, och idkande handel med dem. Klädda i sälskinn lär sig sjöfararna att bygga igloor. Inuiterna byter till sig knivar, synålar och andra användbara redskap. Kunskaperna och de varma sälskinnskläderna han fick av inuiterna bär Amundsen med sig under sitt liv som polarforskare, och de har sannolikt bidragit till hans stora framgångar. 

Ett nytt land

Samtidigt händer det omvälvande saker hemma i Norge. Norge blir självständigt från Sverige genom unionsupplösningen. Nu har Norge en egen kungafamilj: Kung Haakon och drottning Maud. Nu börjar den norska identiteten byggas upp, och en nationalhjälte som Amundsen är precis vad den nya fria nationen behöver.

När så telegrammet kom och meddelade att Amundsen hade lyckats med det ingen tidigare hade lyckats med – att ta sig genom Nordvästpassagen – utbröt ett storslaget firande i hemlandet. I sin dagbok skriver Amundsen: ”Nordvästpassagen var avklarad. Min pojkdröm – i den stunden hade den infallit … jag föll i tårar”.

Norge är än i denna dag en framstående polarnation. Ett land fullt av äventyrare och nyfikna forskare. Vid hemkomsten blev Amundsen en nationalhjälte och tilldelades Sankt Olavs orden.

En ny resa

Expeditionernas första era är över. I dag är öar, is och grunda vatten utmärkta på sjökorten. I dag vet vi att den magnetiska nordpolen flyttar sig över tid. Och i dag vet vi vad som hände med Franklins förlorade expedition.

Men nu börjar den moderna tidens expeditioner. Sjövägen är fortfarande ”ung” och äventyrlig. Passagen är fortfarande en ovanlig destination, istäckt och otillgänglig under stora delar av året. Först 2007 kunde Europeiska rymdorganisationen rapportera att Nordvästpassagen var isfri, och samma år seglade de moderna upptäckarnas första kryssningsfartyg från öst till väst, från Grönland till Kanada. 

Med Hurtigruten Expeditions och MS Fram seglar vi i Roald Amundsens kölvatten. Vi passerar historisk mark och uråldriga isberg. Fram Fiord, Baffinön och Gjoa Haven. Kanske kommer du att höra ekot av de första upptäckarna? Kanske kommer du att få se samma landskap som Amundsen blickade ut över från mastkorgen ombord på sitt fartyg? 

Vill du ge dig ut på en oförglömlig resa?  

Text: Ingvild Telle