Tektonik i östra Stilla havet
När du reser förbi de majestätiska Anderna kan du passa på att tacka de tektoniska plattor som skapade bergskedjan.
AV CAROLYN BEASLEY
Jordbävningar och vulkanutbrott tillhör några av jordens mest spektakulära naturfenomen. Men lika imponerande är dramatiska bergskedjor som Anderna, med toppar som sträcker sig mot himlen och påverkar såväl molnbildning som havsströmmar och klimatet. Grundorsaken till alla dessa fenomen är de enorma kontinentalplattornas rörelser.
Men vad är tektoniska plattor och varför rör de på sig?
De tektoniska plattorna är en del av jordens yttre lager – litosfären – som består av jordskorpan (det fasta yttre skalet) och övre delen av manteln. I detta lager finns det enorma stenplattor som har en genomsnittlig tjocklek på över 12 mil. Plattorna är som ett jättelikt pussel som omsluter jorden,
och de vilar på ett plastiskt lager. Konvektionscellerna som bildas av den intensiva hettan flyttar plattorna upp till 15 centimeter per år. Det är i gränsområdena för dessa tektoniska plattor som saker och ting blir riktigt intressanta.
Andernas ursprung
Om du åker på kryssning i östra Stilla havet kan du se flera fantastiska exempel på vad som sker när två tektoniska plattor möts, i form av geografiska formationer i Central- och Sydamerika. När du vänder blicken mot land är det omöjligt att missa en av världens längsta bergskedjor – Anderna. I över 700 mil, från Venezuela till Argentina, delar den kontinenten på mitten.
Ur ett plattektoniskt perspektiv bildades Anderna av en tektonisk gräns som kallas för subduktionszon. Det innebär att två kontinentalplattor kolliderar och böjs, där den ena tvingas uppåt och den andra nedåt. Geologer tror att de här bergen började bildas för minst 50 miljoner år sedan, i omgångar av ”snabb” tillväxt – cirka 1,6 km över några miljoner år.
Om du seglar längre norrut kan du se den fågelrika ögruppen Aleuterna. Den ser ut som en delvis nedsänkt bergskedja och bildar en bro mellan Alaska och Asien. På de här öarna finns 40 aktiva vulkaner som uppstod genom subduktion då Stillahavsplattan trycktes ner under den Nordamerikanska plattan.
Bergskedjor i havets djup
Tektoniska rörelser skapar även berg vi inte kan se. Om din expeditionskryssning tar dig till östra Stilla havet kan det hända att du seglar över den Östra stillahavsryggen. Den ingår i världens längsta bergskedja – de Mittoceaniska ryggarna – som till större delen ligger under vatten och sträcker sig över 6 400 mil. Detta är ett exempel på en divergerande gräns där plattorna glider isär från varandra och magma väller upp genom sprickan, för att sedan svalna och bilda en bergsrygg.
Den tredje typen av tektonisk gräns i östra Stilla havet är en omvandlingsgräns, som uppstår när två plattor skrapar emot varandra när de rör sig åt motsatt håll. Friktionen när plattorna krockar gör att spänningar byggs upp, som sedan plötsligt frigörs i form av en jordbävning. På platser där detta inträffar finns aktiva förkastningar, som till exempel San Andreas-förkastningen i Kalifornien.
1. Anderna
Bergskedjor som Anderna skapas genom subduktion, något som inträffar när två plattor konvergerar. I Andernas fall har Nazcaplattan glidit under den Sydamerikanska kontinentalplattan. Detta har lett till att marken i Sydamerika pressats uppåt och att smält material från den sjunkande plattan trängt upp till ytan i form av vulkaner.
2. Aconcagua
Den högsta bergstoppen i Anderna är Aconcagua i Argentina. Den har pressats upp till 6962 meter över havet av de kolliderande kontinentalplattorna.
3. Djuphavsgraven i Peru och Chile
Djuphavsgravar av det här slaget bildas vid så kallad subduktion, det vill säga när en platta trycks ner under den andra.
4. Aleutiska öarna
På de platser där subduktion sker till havs kan undervattensvulkaner tids nog tränga upp till ytan i form av vulkanöar. Aleutiska öarna och Aleutergraven bildades när den kompakta Stillahavsplattan gled under den Nordamerikanska plattan.
5. Östra stillahavsryggen
Divergens sker när två plattor glider isär. Magma från jordens innandöme väller upp i sprickorna och bildar ny berggrund, som till slut byggs upp och bildar spridningsryggar under vattnet. Ett exempel på detta är den Östra stillahavsryggen. Den ingår i jordens största bergskedja, som till större delen ligger under vatten.
6. San Andreas-förkastningen
San Andreas-förkastningen är en omvandlingsgräns som orsakade jordbävningen i San Francisco år 1906. Den Nordamerikanska plattan som rör sig söderut krockar här med Stillahavsplattan som rör sig norrut. De spänningar som uppstår byggs upp tills plattorna plötsligt trycks isär, vilket leder till en jordbävning.
